MARKSTABILISERING

Djupstabilisering är en effektiv metod som används i ett antal olika tillämpningar i lösa jordar, framför allt för reduktion av sättningar och förbättring av stabilitet. Metoden är ekonomisk och tillförlitlig och den brukas ofta som jordförstärkning för väg- och järnvägsbankar, slänter, schakter samt VA-ledningar.

Hållfastheten i pelarna ökar med tiden efter installationen, vilket ytterligare förbättrar samverkan mellan pelare och omgivande jord. Dessutom är kalkstabilisering en miljövänlig metod eftersom tillförsel av kalk förhöjer det ofta låga pH-värdet.

Det i särklass vanligaste stabiliseringsmedlet är en blandning av kalk och cement med proportionerna 50–50. Mängden medel som används ligger oftast i intervallet 80–100 kg/m³ stabiliserad jord.

Bränd kalk framställs genom kalcinering av kalksten i en kalkugn vid temperaturer över 1 000 °C. Kalciumkarbonat, CaCO₃, omvandlas då till kalciumoxid, CaO, och koldioxid, CO₂. Den aktiva kalciumoxiden är mycket reaktiv. I en finmald bränd kalk garanterar en hög halt (80–90 %) kalciumoxid goda stabiliseringsreaktioner i marken, en gynnsam vattenreduktion hos jorden samt en temperaturhöjning vid släckning.

 

Andra faktorer som kan ha relativt stor inverkan är BETyta och silikatinnehåll. Kornstorlek 0–0,2 mm medför också goda flytegenskaper.

Stabiliseringskonceptet: bygger på att man förändrar egenskaperna hos jorden genom en inblandning av någon form av stabiliseringsmedel.

Stabiliseringsteknik: baseras på den värmeutveckling som sker när bränd kalk släcks i kontakt med jorden samt den snabba hållfasthetstillväxt som cement ger.